Ytterkiga ett svar till ANONYM

Anonym sa...
"Ursäkta men läser man din blogg så är det enda du gör är att klaga. Hur jobbigt de är när han är vaken, hur jobbigt de är att han låter/gnällig/ledsen. Och förresten har du ju honom aldrig hemma heller för den delen. Stackars lilla pojke som är mer med sina farföräldrar än dig. Dumt o ta med han på en promenad. Men är ju skönt för dig o vara lite själv för är ju så otroligt synd om dig som är själv för Staffan sliter o väljer att vara från sin son för att ni ens ska kunna ha råd att bo nånstans, o du tänker på hur mycket du kan handla. Tänk på vad han stackarn får stå ut o vara utan sin son. Man börjar ju fundera på varför du ens skaffade barn. Han är ju bara en stor belastning för dig. Du gör ju inget annat än flänger runt."

Svar:
För det första, varför vara anonym? Varför vågar du inte stå för vad du tycker?

Jaså så är det. Då ber jag så hemskt mycket om ursäkt att jag klagar i MIN blogg.
Om det är så jobbigt att läsa min blogg måste jag då fråga varför du läser den för? Jag tvingar dig verkligen inte ska du veta.

Han hatar att ligga i sin vagn så därför undviker jag det, varför ska jag tvinga med honom på något som han hatar? Det är och vara dum om något.. Eller har jag fel?

Staffan ja, jag vet att han gör det för mig och Melwin skull. Och det är väl ganska självklart att det ända som får mig att klara av att vara utan honom är att tänka på pengarna som kommer att komma. Vad ska jag annars tänka på, vad annars skulle vara värt att han skulle vara borta som mycket som han är? Jag kan ju också upplysa dig om att pengarna och alla saker vi kan köpa är det ända som får Staffan också att klara av det. Så jag är inte ensam på den punkten ska du veta.
Vad skulle du tänka på för att stå ut vecka efter vecka? Du har ju förmodligen inte varit med om det själv att killen åker och jobbar och att man inte ses på ett tag. Kan säga att det är sjukt jobbigt att vara utan honom. Och då är det inte för att Melwin är "jobbig" det är för att jag saknar honom så mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Jag skriver helt ärligt hur det är en vardag i min familj, jag sitter inte och hittar på en massa som det finns andra som gör. Det är tufft och ha barn och sen klara sig själv. Men jag älskar ändå mitt liv, det är helt underbart hur tufft de än är ibland.

Måste vara jobbigt att vara du och lägga ner så mycket enerig på mig och det jag skriver.
Ta du hand om ditt, och jag mitt.
Ska säga ännu en gång att du inte behöver läsa min blogg om du inte gillar den, jag tvingar dig som sagt inte.